Allt började med ett brustet hjärta. En separation som slog mig sönder och samman på ett sätt som jag aldrig hade kunnat ana eller på något sätt kunde förbereda mig för. Det är nu över två år sedan det hände och jag har sedan dess skapat mig ett nytt och självständigt liv men ibland känns det fortfarande jobbigt. Framförallt när jag känner mig ensam och saknar någon att dela såväl glädje som sorg med. Jag är inte bitter, det faktum att vi gick skilda vägar var oundvikligt men att smällen skulle bli så hård som den blev har gjort att jag aldrig kommer bli den person jag en gång var.
Mitt liv var så bra som det bara kunde bli. Jag hade vänner, jag hade ett bra jobb, jag var frisk, jag var lycklig, jag var glad och harmonisk men jag fattade inte det just då utan inbillade mig att något saknades. Det gjorde det naturligtvis inte. Så av någon outgrundlig anledning drev jag in mig själv i en återvändsgränd, flyttade till en ny stad där jag trodde att jag skulle bli lyckligare och sa upp all kontakt med min före detta sambo. Allt detta blev början på min undergång.
I ett halvår efter separationen kändes det som om jag långsamt blev strypt. Jag klarade av att jobba och allt verkade nog bra utåt sett men inombords var jag ett vrak. Varje man jag träffade blev en potentiell partner och jag träffade killar jag aldrig någonsin skulle ha tittat på om jag hade varit vid mitt sinnes fulla bruk. Hela min tillvaro gick ut på att döva smärtan över att mitt ex hade träffat en ny och inte kände något för mig längre. Min energi gick åt till att vara så snygg som möjligt för att jag skulle kunna locka till mig fler killar. Jag tränade som en galning, åt nästintill ingenting och tog en hel del irrationella beslut som rörde såväl min hälsa som min ekonomi. Hade jag inte haft mina vänner och min familj hade jag inte överlevt den perioden, det är jag övertygad om.
Jag grät väldigt mycket i min ensamhet under den här perioden. Jag minns ett tillfälle då jag hade varit på en dejt och för första gången hade haft sex med en kille sedan jag och mitt ex gjorde slut. Jag var på väg hem från hans lägenhet och jag kunde inte sluta gråta. Allt kändes så oerhört hopplöst. Mitt liv och min trygghet hade raserats och jag hade precis legat med en person som jag inte ens tyckte om. Vad var det som höll på att hända? Nu i efterhand kan jag faktiskt skratta lite åt det. Hela situationen var så patetisk på något sätt... Nåväl. Jag mådde skit och ni fattar poängen. Gissa vad som hände sedan? Jag blev sjuk. Jag blev allvarligt sjuk. Jag höll på att bli blind och fick en sjukdom som har förstört hela mitt liv. Graves sjukdom. Som vanligtvis uppstår när man går igenom en svår period i livet. Snacka om bad timing. I ett helt jävla år sprang jag omkring på läkarbesök efter läkarbesök utan att någon kom underfund med var det var för fel på mig. Jag blev sämre och sämre och när det var som allra värst var jag ett hårsmån från att ta mitt eget liv. Jag hade utarbetat en plan för det hela och spikat ett datum. Jag stod inte ut med mig själv, mitt psyke, mina röda ögon, min förvirring, min ljuskänslighet, min glömska och min fruktansvärda ångest inför att min kropp och hjärna inte fungerade längre. Tillslut fick jag dock ett telefonsamtal som informerade mig om att mina blodvärden visade att det var något fel på min sköldkörtel. Då hade jag gått omkring och mått piss i ett helt år!! Tror ni jag har förlorat allt förtroende för sjukvården eller... Problemet var att jag aldrig hade något av de klassiska symptomen som värmeintolerans, skakningar och viktnedgång. Jag drogs istället med psykiska problem och konstant röda och irriterade ögon. Jag var dessutom snuvig, kunde inte sluta nysa och kände mig konstigt nog frusen. Tillslut snöt jag ut blod och var så ljuskänslig att jag inte klarade av att lämna lägenheten eller att köra bil. Och allt som krävdes var ett enda blodprov. Jag undrar hur många självmord som beror på feldiagnostiserade sjukdomar... Under det året gick jag verkligen ner mig. Jag lyckades otroligt nog klara av att sköta mitt jobb men det var också det enda jag klarade av. All annan tid ägnade jag hemma i min säng gråtandes.
När jag fick diagnosen dröjde det inte länge tills det blev operation och därefter en längre tids sjukskrivning. Nu har jag återgått till att arbeta heltid men mår långt ifrån bra. Men - huvudsaken är att jag i alla fall mår bättre. Framförallt mår jag bättre psykiskt och känner mig klarare i huvudet. Jag kan äntligen hänga med i ett samtal, jag kan komma ihåg vad som beslutades på senaste mötet och jag kan till och med tycka att det känns ok att gå upp på morgonen. Min största utmaning är att vänja mig vid mitt nya utseende. Jag ser ärligt talat förfärlig ut. Mina ögon är iofs inte lika röda som de en gång var men ögonvitorna är liksom gråaktiga och huden omkring är svullen. Jag har dessutom mörka, brunaktiga ringar under ögonen och ser ut som att jag inte sovit på 100 år. Men det värsta är att ögonen är osymmetriska, det ena ögat är uppspärrat med ett tillbakadraget ögonlock och det andra ögat är mycket mindre. Resultatet av detta blir att det ser ut som att jag skelar. Ni kan ju föreställa er, några bilder kommer jag inte att lägga ut.
Problemet är att jag är nästintill sjukligt fåfäng. Jag har alltid älskat att lägga pengar på smink och kläder och mår så mycket bättre när jag känner mig snygg och fräsch. Jag har aldrig varit en person som anses "snygg" men jag har i alla fall tagit hand om mitt utseende och haft ett bra självförtroende. Nu vågar jag inte se folk i ögonen överhuvudtaget. Jag får ångest när jag ser mig själv i spegeln och självförtroende är lika med noll. Inte helt ultimat när man är singel och börjar närma sig 30.... Men jag jobbar på att leva ett liv som inte är så fokuserat på mitt utseende. Jag försöker skaffa nya fritidsintressen och helt enkelt lägga min tid på andra saker. Stundtals känns det dock väldigt hopplöst. Framförallt eftersom det är uteslutet att jag exempelvis skulle träffa en kille igen.
I den här bloggen kommer jag att dela med mig av min kamp tillbaka till livet. Jag hoppas på bättre tider nu när jag mår lite bättre och har mer inre styrka. Jag kommer att vara helt ärlig i min berättelse och inte utelämna några viktiga detaljer.
Om det mot förmodan är någon som går in här och läser och har frågor om graves sjukdom och graves ögonsjukdom är ni givetvis välkomna att kontakta mig!
Hälsningar från en svart sol som försöker leva livet på nytt
Hur allt började
Allmänt KommenteraAllt började med ett brustet hjärta. En separation som slog mig sönder och samman på ett sätt som jag aldrig hade kunnat ana eller på något sätt kunde förbereda mig för. Det är nu över två år sedan det hände och jag har sedan dess skapat mig ett nytt och självständigt liv men ibland känns det fortfarande jobbigt. Framförallt när jag känner mig ensam och saknar någon att dela såväl glädje som sorg med. Jag är inte bitter, det faktum att vi gick skilda vägar var oundvikligt men att smällen skulle bli så hård som den blev har gjort att jag aldrig kommer bli den person jag en gång var.
Mitt liv var så bra som det bara kunde bli. Jag hade vänner, jag hade ett bra jobb, jag var frisk, jag var lycklig, jag var glad och harmonisk men jag fattade inte det just då utan inbillade mig att något saknades. Det gjorde det naturligtvis inte. Så av någon outgrundlig anledning drev jag in mig själv i en återvändsgränd, flyttade till en ny stad där jag trodde att jag skulle bli lyckligare och sa upp all kontakt med min före detta sambo. Allt detta blev början på min undergång.
I ett halvår efter separationen kändes det som om jag långsamt blev strypt. Jag klarade av att jobba och allt verkade nog bra utåt sett men inombords var jag ett vrak. Varje man jag träffade blev en potentiell partner och jag träffade killar jag aldrig någonsin skulle ha tittat på om jag hade varit vid mitt sinnes fulla bruk. Hela min tillvaro gick ut på att döva smärtan över att mitt ex hade träffat en ny och inte kände något för mig längre. Min energi gick åt till att vara så snygg som möjligt för att jag skulle kunna locka till mig fler killar. Jag tränade som en galning, åt nästintill ingenting och tog en hel del irrationella beslut som rörde såväl min hälsa som min ekonomi. Hade jag inte haft mina vänner och min familj hade jag inte överlevt den perioden, det är jag övertygad om.
Jag grät väldigt mycket i min ensamhet under den här perioden. Jag minns ett tillfälle då jag hade varit på en dejt och för första gången hade haft sex med en kille sedan jag och mitt ex gjorde slut. Jag var på väg hem från hans lägenhet och jag kunde inte sluta gråta. Allt kändes så oerhört hopplöst. Mitt liv och min trygghet hade raserats och jag hade precis legat med en person som jag inte ens tyckte om. Vad var det som höll på att hända? Nu i efterhand kan jag faktiskt skratta lite åt det. Hela situationen var så patetisk på något sätt... Nåväl. Jag mådde skit och ni fattar poängen. Gissa vad som hände sedan? Jag blev sjuk. Jag blev allvarligt sjuk. Jag höll på att bli blind och fick en sjukdom som har förstört hela mitt liv. Graves sjukdom. Som vanligtvis uppstår när man går igenom en svår period i livet. Snacka om bad timing. I ett helt jävla år sprang jag omkring på läkarbesök efter läkarbesök utan att någon kom underfund med var det var för fel på mig. Jag blev sämre och sämre och när det var som allra värst var jag ett hårsmån från att ta mitt eget liv. Jag hade utarbetat en plan för det hela och spikat ett datum. Jag stod inte ut med mig själv, mitt psyke, mina röda ögon, min förvirring, min ljuskänslighet, min glömska och min fruktansvärda ångest inför att min kropp och hjärna inte fungerade längre. Tillslut fick jag dock ett telefonsamtal som informerade mig om att mina blodvärden visade att det var något fel på min sköldkörtel. Då hade jag gått omkring och mått piss i ett helt år!! Tror ni jag har förlorat allt förtroende för sjukvården eller... Problemet var att jag aldrig hade något av de klassiska symptomen som värmeintolerans, skakningar och viktnedgång. Jag drogs istället med psykiska problem och konstant röda och irriterade ögon. Jag var dessutom snuvig, kunde inte sluta nysa och kände mig konstigt nog frusen. Tillslut snöt jag ut blod och var så ljuskänslig att jag inte klarade av att lämna lägenheten eller att köra bil. Och allt som krävdes var ett enda blodprov. Jag undrar hur många självmord som beror på feldiagnostiserade sjukdomar... Under det året gick jag verkligen ner mig. Jag lyckades otroligt nog klara av att sköta mitt jobb men det var också det enda jag klarade av. All annan tid ägnade jag hemma i min säng gråtandes.
När jag fick diagnosen dröjde det inte länge tills det blev operation och därefter en längre tids sjukskrivning. Nu har jag återgått till att arbeta heltid men mår långt ifrån bra. Men - huvudsaken är att jag i alla fall mår bättre. Framförallt mår jag bättre psykiskt och känner mig klarare i huvudet. Jag kan äntligen hänga med i ett samtal, jag kan komma ihåg vad som beslutades på senaste mötet och jag kan till och med tycka att det känns ok att gå upp på morgonen. Min största utmaning är att vänja mig vid mitt nya utseende. Jag ser ärligt talat förfärlig ut. Mina ögon är iofs inte lika röda som de en gång var men ögonvitorna är liksom gråaktiga och huden omkring är svullen. Jag har dessutom mörka, brunaktiga ringar under ögonen och ser ut som att jag inte sovit på 100 år. Men det värsta är att ögonen är osymmetriska, det ena ögat är uppspärrat med ett tillbakadraget ögonlock och det andra ögat är mycket mindre. Resultatet av detta blir att det ser ut som att jag skelar. Ni kan ju föreställa er, några bilder kommer jag inte att lägga ut.
Problemet är att jag är nästintill sjukligt fåfäng. Jag har alltid älskat att lägga pengar på smink och kläder och mår så mycket bättre när jag känner mig snygg och fräsch. Jag har aldrig varit en person som anses "snygg" men jag har i alla fall tagit hand om mitt utseende och haft ett bra självförtroende. Nu vågar jag inte se folk i ögonen överhuvudtaget. Jag får ångest när jag ser mig själv i spegeln och självförtroende är lika med noll. Inte helt ultimat när man är singel och börjar närma sig 30.... Men jag jobbar på att leva ett liv som inte är så fokuserat på mitt utseende. Jag försöker skaffa nya fritidsintressen och helt enkelt lägga min tid på andra saker. Stundtals känns det dock väldigt hopplöst. Framförallt eftersom det är uteslutet att jag exempelvis skulle träffa en kille igen.
I den här bloggen kommer jag att dela med mig av min kamp tillbaka till livet. Jag hoppas på bättre tider nu när jag mår lite bättre och har mer inre styrka. Jag kommer att vara helt ärlig i min berättelse och inte utelämna några viktiga detaljer.
Om det mot förmodan är någon som går in här och läser och har frågor om graves sjukdom och graves ögonsjukdom är ni givetvis välkomna att kontakta mig!
Hälsningar från en svart sol som försöker leva livet på nytt